Skolans historia

På var sin sida av Centralgatan i Mariannelund reser sig Mariannelunds folkhögskolas nutida skolbyggnad och kontorsbyggnad. De gamla namnen, med rötter i början av det förra seklet, var Huldagård och Lundagård. Redan 1905 startade ”Marianelunds praktiska skola för män och kvinnor” med förtydligandet ”Realskola och gymnasium. Ett läroverk på landet i största omfattning”.

Grundare var det matematiska geniet Oscar Johansson, som hade avancerad huvudräkning som specialitet. Förutom kurser i snabbräkning bedrevs husmodersskola, real- och gymnasieutbildning, tekniskt institut för blivande ingenjörer och en länsmansskola. Man utbildade även ”mjölkapojkar”, d.v.s. kontrollassistenter samt slöjdlärarinnor. Under åren som följde inrättades handelsinstitut, musikskola, teknisk fackskola, lantmannaskola m.m. Vissa år studerande 500-600 elever på skolan med boende förlagt till privata bostäder i samhället. Inte förrän på 1960-talet byggdes det nuvarande internatet.

Marknadsföringen för 100 år sedan kan exemplifieras med följande underbara mening:

”Marianelunds Praktiska skola belägen i Marianelunds stationssamhälle på småländska höglandet, 250 meter över havet i en härlig trakt med den renaste luft och frånvaro av stadslivets frestelser och såväl dess som centrala järnvägsknutars buller och oro, har gjort till sin uppgift att genom enkla och praktiska metoder på kortast möjliga tid utan överansträngning icke allenast i allmänhet meddela kunskaper och utveckla ungdomens naturliga begåvning utan framförallt förbereda och meddela kompetens för vissa praktiska yrken och uppgifter i livet.”

Trots sin matematiska begåvning råkade rektor Johansson in i ekonomiska svårigheter och tvingades lämna över verksamheten i andra händer. På grund av den stora tillströmningen av elever blev lokalfrågan en kostsam historia. Dels byggde man en aula (1913), dels hyrde man in sig på flera ställen i samhället. När första världskriget bröt ut tappade skolan en tredjedel av eleverna och en nedläggning av skolan var mycket nära. Några driftiga handelsmän i samhället tog på sig det ekonomiska ansvaret för skolan, bildade ett aktiebolag och tillsatte en ny rektor, Gottfrid Gustafsson (1916). Förutom vid en konflikt omkring 1924 fungerade skolan under sin nya ledning väl under flera årtionden framåt. Den nämnda konflikten bestod i att skolan sprängdes i två konkurrerande delar, en på vardera sidan av den neutrala zonen, Centralgatan. Elevbrist på den ena skolan fick den att upphöra ganska snart.

En ny tid började 1948 då skolan övergick till den nykonstituerade kyrkliga Stiftelsen Mariannelunds Praktiska Skola. Skolans huvudinriktningar blev nu realskola, hushållsskola och handelsskola. Till rektor utsågs Paul Otterheim, som innehade den befattningen fram till skolans nedläggning 1972. Förändrade statsbidragsvillkor bidrog till att sätta slutpunkt på en lång skoltradition.

Filadelfiaförsamlingen i Stockholm hade redan 1942 startat en folkhögskola på Kaggeholms slott på Helgö i Mälaren. 1972 fick den dåvarande rektorn där, Åke Boberg, kännedom om att den anrika Mariannelundsskolan skulle upphöra och var till salu. Redan vid höstterminen samma år samlades de första eleverna, ett femtiotal, för att studera vid Mariannelunds folkhögskola. De första åren var skolan en del av Kaggeholms folkhögskolas verksamhet, men erhöll 1977 ett eget självständigt statsbidrag.

I likhet med de övriga folkhögskolorna inom Pingströrelsen, där June, Dalkarlså och Vinga är de yngsta, drivs Mariannelunds folkhögskola nu av Stiftelsen Pingstförsamlingarnas Skol- och Kursverksamhet (PSK).

Anders Gustafsson, rektor emeritus